Life & Love

header

Life & Love Photography  består av en grupp fotografer som vill skildra livet och kärleken i familjer där livet inte kan tas  för givet. Någon är sjuk i en livshotande sjukdom.

Vi har nästan alla varit fotografer för Essence Vitae och detta är en fortsättning, inspirerad av vår tid där. Bilder från fotograferingarna kommer att skänkas till de familjer som fotograferna besöker.
Bilder och berättelser från några av familjerna kommer att finnas här på bloggen.

Vi fotografer arbetar endast i Stockholm men det finns andra, liknande grupper i övriga Sverige. I länklistan hittar du några.Vi önskar att du som hittar just oss delar med dig  av vår sida så att vi kan få möjlighet att nå så många familjer som möjligt.  Är du själv en del av en sådan familj är du varmt välkommen att skicka in en ansökan. Länken finns i menyn överst på sidan.

Estelle – flickan med guldmedicinen

På luciadagen 2015 tog jag bilen in till Stockholms mysigaste stadsdel – Södermalm. Jag skulle äntligen få komma hem till Estelle och hennes föräldrar, Amanda och Calle. Estelle är snart ett och ett halv år och har gått igenom det som inget barn ska behöva gå igenom – cancer.

Att hitta en ledig parkeringsplats i trakterna runt Folkungagatan är inte det lättaste, men jag hittade en plats efter en stunds letande. Jag fick ett varmt välkomnande av hela familjen – alla tre mötte upp ute i farstun. Estelle var väldigt nyfiken på mina väskor och hittade både ett och annat i dem. Jag fick också uppleva både ett och annat tillsammans med Estelle: hon gillar att läsa sagor, hon älskar att dansa, hon har två kossor som hon kan rida runt på, hon har världens mysigaste rum med en stor madrass där hela familjen får plats, hon har massor av fina dockor och andra mjukdjur. Jag önskar familjen allt gott och hoppas att Estelle snart får tillbaka sitt långa mörka hår, så som hon hade redan när hon föddes.

Här är familjens berättelse:

Det var årets första riktiga vårdag. Solen bländade oss där vi satt på vår uteplats. Jag och min älskade lilla Estelle 5 månader hade varit ute och gått och tyckte vädret var så härligt att vi inte ville gå in. Vi satte oss på bänken och pussades, skrattade och njöt av livet. Jag tog kort på oss och skickade till familjen och skrev ”njuter i vårsolen”. Jag var så lycklig och känslorna inom mig sprudlade. Efter några minuter ringde min sambo och talade om att dom ringt från onkologen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och sagt att dom hittat något på ultraljudet vi gjort två dagar tidigare. Ett ultraljud som gjordes för att utesluta njurbäckeninflammation efter ett antal positiva urinprov.

Det samtalet förändrade allt och den ljusa soliga vårdagen förvandlades till en mörk mardröm.

blogg1

Efter någon timme var vi på sjukhuset. Det visade sig att Estelle hade en tumör i vänstra njuren större än en tennisboll. Allt gick så snabbt och samma kväll påbörjades cellgifter som vi valt att kalla guldmedicin. Efter en månad av guldmedicin hade tumören krympt en aning och det blev operation. När analysen var klar visade det sig att Estelle hade en mer aggressiv cancer än vad dom först trott. Det blev ett nytt tuffare behandlingsprotokoll där alla vapen som finns mot cancer var med. Guldmedicin, strålning och operation! Att söva vår bebis och lämna bort henne till främlingar under röntgen, operation och strålning blev vardag. Guldmediciner som sakta pumpades in i hennes blod skulle ta död på cancerceller men bröt också ner hennes lilla kropp. Hennes långa mörka hår föll av.

Estelle har imponerat på oss varje dag under denna tid. Hon har visat gång på gång att cancern inte har att göra i hennes kropp. Estelle har mestadels varit glad trots biverkningar som kräkningar, ingen matlust, förstoppning, högt blodtryck, infektioner, blodförgiftning m.m. Barn är otroliga på att anpassa sig och gilla läget och Estelle tycker det är roligt att vara på sjukhuset. Hon vet ju inget annat och tror att det är hennes andra hem. Och det är det ju på sätt och vis…

blogg2

På julafton 2015 fick Estelle sin förhoppningsvis sista guldmedicin. Nu väntar täta kontroller och uppföljningar och vi ska försöka förhålla oss till de risker och ovisshet som finns efter en cancerbehandling. Cancern har gjort otroligt ont och tagit mycket från oss. Men den har också lärt oss mycket. Idag njuter vi av dom små stunderna som för oss numer är dom stora. Livet har aldrig varit mer levande och vi är lyckligare än någonsin. Estelle är nu 16 månader och får oss att skratta var och varannan minut och vi dansar, leker, sjunger och myser mest hela tiden. Vi vet inte vad framtiden ger, men vi tänker att vi är en del av den.

Estelle betyder stjärna och för oss lyser hon upp även de mörka stunderna precis som stjärnorna gör. Hon lyser klarast av dom alla!

blogg3

Cornelia – en riktig kämpe

I en mysig förort till Stockholm, i ett hus som är ett litet projekt så där som det ska vara, bor Cornelia snart 3 år, tillsammans med sina föräldrar och sina yngre tvillingssyskon. Men det som inte är som det ska vara är att Cornelia har leukemi. Hon fick den diagnosen i juni 2014, men hade då varit sjuk i flera månader. Men det var det förstås ingen som visste då. En skadat ben och en tillfälligt sjuk lillasyster var det som ledde till sjukhuset då Cornelia fick diagnosen. Cornelia hade en fraktur som tog sitt tag att upptäcka. Efter att frakturen läkt har inte Cornelia börjat gå igen, men nu har hon en lite grön rollator som är hennes groda och med den tar hon sig fram. När jag var på besök för att fotografera familjen visade hon mig stolt hur hon använder rollatorn. Jag kom en dag när Cornelia var pigg och ville visa upp hela sitt hus och sin familj. Där fanns massor av kärlek och kramar.

VingerElliot_53_002_webb

Cornelia har kunnat gå på förskolan under hösten och är förstås som så många andra barn i den åldern – nyfiken och busig. Hon är också väldigt social. När hon orkar. Periodvis mår hon så dåligt att hon förstås inte orkar med. Jag har tur och får träffa den pigga och sociala Cornelia och får se hennes personlighet. Ett charmtroll. Men just nu har familjen inte många sådana dagar och besöken på sjukhuset är täta. Och samtidigt försöker familjen att få vardagen att funka.

VingerElliot_53_011_webb

Det fanns en väldigt fin stämning hos Cornelias familj och det var tydligt att de umgicks massor. En väldigt populär aktivitet var att studsa omkring i mamma och pappas säng till härlig musik. Alla var med efter bästa förmåga!

VingerElliot_53_034_webb

En liten paus med bokläsning och popcorn fick vi till, innan det var dags igen för mera lek. Jag blev verkligen imponerad av Cornelia, hennes vilja och framfart och hoppas innerligt att varje dag snart kommer vara så för Cornelia och hennes familj.

VingerElliot_53_050_webb

Cornelias mamma Malina skriver på sin egen blogg: ”Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld.” Efter att ha träffat hela familjen så förstår man Malinas beskrivning, den att livet är på topp men i en parallell värld.

Adrian

Vår älskade lille pojke Adrian hade en tvillingbror, Carl, som somnade in i magen. Båda pojkarna fick komma ut med kejsarsnitt och det visade sig ha varit en så kallad ”oväntad tvillingtransfusion”, där det ena barnet får mer näring än det andra i magen. Vid kejsarsnittet visste de först inte vem av pojkarna som var vid liv. Det visade sig att det var den lilla pojken som var alldeles vit som levde och den rosiga och röda, till synes friska lilla bebisen som hade somnat in. Jag fick upp min döda pojke på bröstet och de for iväg med Adrian till intensiven. Vilken mardröm.

Adrian - Life & Love Photography

Adrian - Life & Love Photography

Läkarna konstaterade att Adrian hade så svåra skador på hjärnan att han inte skulle klara sig mer än några veckor. Efter 2,5 månads kämpande på neo fick vi komma hem med vår lilla pojke, något vi inte ens hade vågat drömma om innan.

Adrian - Life & Love Photography

Från att ha varit en liten pojke på ett drygt kilo väger han nu 8,5 kg och han är 8,5 månad. Han har en mycket stolt storasyster som är 2,5 år och heter Alice. Lillebror ”Adi” kallar hon honom.

storasyster, Life & Love Photography

Adrian - Life & Love Photography

Vi njuter av tiden med vår underbara lilla pojke, men sorgen och rädslan är ständigt närvarande och vi vet att vi har honom hos oss på lånad tid.

Adrian - Life & Love Photography

 

 

 

 

Till minne av Olivia

Olivia blev bara 9 månader. Hennes liv gick inte att rädda. Det finns inte något botemedel för sjukdomen som fanns i Olivias kropp. Hade jag fått bestämma så skulle det vara Krabbes sjukdom som dött, inte lilla oskyldiga Olivia.

Olivias korta liv på jorden var fyllt av kärlek. Jag fick på nära håll fånga den på bild en vacker sommardag. Jag minns tydligt hur hennes pappa rörde vid Olivias lilla kind och hur hennes mamma, sjungandes, vaggade henne till ro.

Mitt minne av Olivia kommer aldrig att suddas ut. Vila i frid, lilla sparv.

Olivia_20140712-66

Av fotograf Gisela Gatenheim

Vår dotter lever – Elvira, fortsättningen

blog27Dessa bilder är tagna vid första mötet mellan fotograf Bodil Bergman Hughes och Elviras familj.  Den berättelsen hittar du här.  Men här följer fortsättningen på Elviras historia.

Den 28 april 2014 flyttade vi hem på heltid från Lilla E. En helt magisk känsla men samtidigt något riktigt otäckt och skrämmande. Vi hade klarat det så här långt och vad skulle hända nu? Bara tanken på att vi skulle vara alla fyra i familjen och bo tillsammans, tillsammans med Elvira, var det verkligen sant?!

KPertiet_FlourishingEdgesNo2-6

Elvira hade visat tydlig förbättring och en otrolig vilja och bestämdhet att stanna kvar hos oss. Bara ett par dagar tillbaka hade vi provat att ge henne nappflaska istället för sond, trodde inte våra ögon när hon smaskade i sig all ersättning i ett nafs och sonden plockades bort.

Elviras huvud minskade också av sig själv. En del barn får en shunt som ska hjälpa till med dräneringen. Elviras lilla kropp klarade av det på egen hand. Vi blev inte helt utskrivna från tryggheten. Vi fick ett ambulanspapper som innebar att vi skulle få åka till lilla E med en gång istället för akuten om något hände. Men så blev vi också inskrivna på SABH, Sjukhusansluten Avancerad Barnsjukvård i Hemmet.

Livet fortsatte hemma, tyvärr fick Elvira otroliga problem med magen och satte igång att skrika mest hela tiden. Kolik? outvecklad tarm? mjölkallergi? Ingen visste. Vi provade att byta ersättning och ja det blev något bättre men inte alls bra. SABH ringde vi akut några gånger men inte på grund av Elviras huvud utan att vi var slutkörda efter allt hennes skrikande. Tack för att ni finns SABH!

Den 13 maj fick vi tid till Astrid Lindgren för nytt ultraljud och den 10 juni fick Elvira genomgå ytterligare en magnetröntgen. En vecka senare den 18 juni hade vi möte med cancerläkaren, neurokirurgen och sjuksyrror samt läkare från SABH. Vi fick se de nya mr-bilderna och det kunde konstaterats att tumören blivit mindre.
”Jag har reserverat en operationstid för Elvira på måndag, om ni vill kan vi opererar.”

Söndag efter midsommar blev vi inskrivna på Q82 på Astrid Lindgren. Måndag morgon tvättade vi Elvira tillsammans med en sköterska och halvåtta bar jag ner henne till operationsbordet.

Jag bar in Elvira till narkosen. En overklig situation, igen. Jag han inte känna efter så mycket. Visste att det var bättre att genomföra operationen än att inte göra det för att ge hjärnan en större chans att utvecklas och plocka bort ”det onda”. Operationen var mycket avancerad och skulle ta hela dagen. Fram åt fem, sex på kvällen skulle de vara klara och vid tvåtiden skulle operationsteamet lämna en lägesrapport. Jag var så slut efter Elviras ständiga gallskrik dagarna och nätterna igenom att jag somnade på vårt rum och sov, sov och sov, slapp tänka, slapp känna för en stund. Tobbe och jag gick en promenad senare och åt lunch, undrade ständigt hur det gick för vår lilla tjej. På väg tillbaka till AL fick vi ett telefonsamtal ”Vi är klara nu och det har gått bra, ni kan få träffa Elvira om 40 minuter”

Elvira, vilken kämpe! Klarade operationen över förväntan. Timmarna efter operationen spenderade vi på BIVA. En fruktansvärd pressad situation där man stirrar sig blind på apparater som piper, klickar och låter. Jag minns att vi försökte koncentrera oss på en fotbollsmatch på TV istället. Under den stunden fick jag ha Elvira i famnen trots alla sladdar som var kopplade till hennes lilla kropp. Lycka och ovisshet.

Redan dagen efter fick Elvira komma upp till oss på rummet vilket jag inte riktigt greppade. Hade hon verkligen klarat den här situationen så pass bra?!

Filip, vår lilla son, kom på onsdagen och hälsar på tillsammans med farmor och farfar. Andra anhöriga kom och hälsar på och många hörde av sig och frågade hur det var med Elvira. Det som gjorde oss ställda var att hennes magont fortfarande var kvar och hon skrek som vanligt lika mycket som innan. Kunde man inte operera bort det?!

Torsdag samma vecka vid lunch checkade vi ut från sjukhuset och begav oss till Lilla E för avlastning på neurokirurgens rekommendation. Det var skönt att träffa välbekanta och glada ansikten igen och få vila upp oss ytterligare några dagar. Provsvaret från operationen skulle komma inom tre fyra veckor så jag blev mer eller mindre chockad när vi under läkarsamtalet på lilla E fick det oväntade beskedet. Det var ingen tumör!

I januari samma år åkte jag in till Danderyds sjukhus. Jag var då i sjunde månaden och upplevde minskade fosterrörelser.
Skillnaden i rörelse beskrev jag ”från Mike Tyson till Tingeling”. Hade upplevt att Elvira varit en mycket aktiv och stark bebis på hösten och i början av vintern men i mitten på januari måste det ha hänt något. Läkarna på förlossningen hittade inget fel på Elvira. Hennes puls slog som vanligt och när de rörde på henne genom magen upplevde dem att hon rörde sig. Sedan flyttades fokuset från henne till mig. De tyckte jag andades väldigt häftigt och blev oroliga att det var något som var fel med mig. Jag stannade kvar hela dagen på sjukhuset och genomgick två olika röntgen på lungorna. De misstänkte att jag hade fått en propp på lungan men ingenting hittades och jag fick åka hem.

Men vad hade hänt med Elvira? Läkarna misstänkte att Elvira fått en hjärnblödning i sjunde graviditetsmånaden vilket bekräftar att det var något fel vid mitt besök till Danderyd i januari. Vi blev otroligt lättade över beskedet. Jag hade under sommaren läst en del litteratur om hjärntumörer, en fruktansvärd sjukdom. En parasit i hjärnan vars ända uppgift är att få näring och energi av människokroppen för att samtidigt bryta ner den egna hjärnan.
Tack gode Gud! att det inte var det.

Hur är det möjlig att denna lilla tjej överlevt mot alla odds? Vi har kontakt med neuropediatriska avdelningen på AL med gulliga sköterskor och duktiga läkare. Bra stöd från habilitering i Sollentuna där vi har ett fint team bakom oss med sjukgymnast, kurator, arbetsterapeut mfl, som hjälper Elvira och oss i vardagen.

Idag är Elvira sju månader och hon utvecklas i sin egen takt. Hon har fortfarande väldiga problem med magen och skriker ofta och mycket vilket är extremt påfrestande då vi inte vet vad det är som gör ont. Samtidigt blir vi så glada när hon lugnt och fridfullt sover i ens famn, när hon ibland ler mot oss och visar tydliga signaler att hon inte tänker ge upp så lätt. Varje dag kämpar vi med att få ihop känslor, jobb, aktiviteter, relationer.

Vi vill fortsätta att se det Elvira ger och inte vad hon tar men ibland känns allt väldigt tungt och sorgen kommer ifatt mig. Samtidigt är jag så enormt lycklig att Elvira är med oss och gjort mitt liv mer värdefullt än någonsin. Vi vet fortfarande inte vad framtiden innebär för oss och Elvira, vad hon kommer få för handikapp och vilka nya prövningar vi står inför. Men en sak är vi säkra på, hon kommer inte sluta att förvåna oss.

 

Olivia – en efterlängtad liten sparv

Fotograf Gisela Gatenheim:

Jag är uppvuxen i Älta och när jag skulle åka med bussen in till stan gick vissa bussturer via Hästhagen, ett område som jag trots alla bussturer inte vet något om. Nu skulle jag dit på ett besök. Jag skulle hälsa på lilla Olivia och hennes föräldrar, som dagen före fått ett tillfälligt hem på Lilla Erstagården.

Lilla Erstagården är Nordens första barn- och ungdomshospice. Det finns fem vårdplatser och erbjuder vård hela dygnet runt. Ersta diakoni, som driver Lilla Erstagården, är en ideell, icke vinstdrivande organisation.

Ute var det varmt och soligt så vi tog en promenad genom skogen ner mot Järlasjön. Olivia är inte så förtjust i starkt ljus så vi hittade en fin plats i skuggan, där familjen kunde mysa en stund på en filt. På vägen tillbaks somnade hon i sin vagn så jag passade på att ta några bilder på hennes fantastiska föräldrar.

Olivia_Krabbes_0

Mamma Alexandra berättar:

Jag hade havandeskapsförgiftning och Olivia, vår lilla sparv, kom ut med kejsarsnitt tre veckor tidigare än beräknat. Läkarna sa att hon mådde bra och vi var så tacksamma för att hon klarat sig.

När Olivia var dryga tre månader började vi se att hon låg efter med motoriken och även att hon var svår att få nöjd. När vi träffades i mammagruppen kände jag att det alltid var Olivia som skrek och var missnöjd medan de andra barnen oftast var nöjda och jollrade. Att hon var sen med motoriken avfärdade vi med att hon var för tidigt född och missnöjet med att hon var uttrycksfull. 

 Vid 4 månaders ålder började det kännas lite tungt att ingen annan än jag kunde bära och lugna henne och även om hon utvecklat motoriken lite mer var hon fortfarande långt ifrån de andra barnen i samma ålder.

Olivia_Krabbes_1

Vid fem månader skrek hon mer och mer och vi kontaktade läkare som skickade oss till Danderyds barnakut. Där trodde de att hon hade öroninflammation, men de kunde aldrig se något i hörselgången för den var full av vax. Olivia fick en penicillinkur som vi med nöd och näppe fick i henne. Tyvärr hjälpte den inte så efter en vecka kom vi till akuten igen och fick en ny penicillinkur. Efter ytterligare en vecka skrek hon värre än någonsin och vi fick till slut kontakt med en barnläkare som kollade igenom henne ordentligt och lyssnade på vad vi som föräldrar berättade om hennes sena motorik, problem med magen och att hon mer eller mindre ständigt var ledsen, dygnet runt. Hon fattade sina misstankar och skickade oss till Astrid Lindgrens barnakut med ett brev i handen.

Olivia_Krabbes_2

Efter ultraljud av magen, CT scanning av hjärnan och blodprover fick vi till slut, efter 1,5 vecka, reda på vad det var Olivia led av. Under väntan hann vi googla på en rad neurologiska sjukdomar som kändes rejält skrämmande, men inte ens den värsta mardrömmen kunde ha förberett oss på det besked vi fick. Att Olivia lider av en sällsynt, genetisk sjukdom som är obotlig och som utan tvivel kommer att ta hennes liv, troligtvis innan hon fyller två år.

 I denna ofattbara sorg vi nu befinner oss i försöker vi ändå fånga de ögonblick av glädje som hon sprider. Hon kan fortfarande le, skratta och jollra lite, men vi vet inte hur länge till.

Olivia_Krabbes_3

 

Till Minne av Hugo

Vi kallar oss för Life & Love Photography för att det är precis det vi fotografer vill fånga när vi träffar familjerna som ansöker till oss. Livet & Kärleken. Det är det vi vill fånga i alla familjer vi fotograferar, även utanför Life & Love. Vi tycker att bilder är ovärderliga. Bilder att ha kvar i familjen, som visar på det vi känner, våra liv tillsammans, våra band och det vi upplever ihop. Och dessa bilder blir mer och mer värdefulla ju längre tid som går. Ovärderliga.

För ibland tar tiden plötsligt slut. Livet är över och allt är för sent.

Idag var jag på begravning. Jag är så tacksam att jag fick komma och därmed vara med på det allra sista kapitlet i berättelsen om Hugo. Jag har tänkt mycket på honom och hans föräldrar sedan jag fotograferade dem den 6 juni förra året. Jag önskar att de kunde få en helt annan berättelse! Jag önskar att världen kunde ha fått en helt annan berättelse! Världen där Hugo skulle ha farit fram.

Det blir tomt där han skulle ha varit. I klassrummen han skulle ha talat i, lyssnat i, busat i. Hos vännerna han skulle ha lekt med, kramat och bråkat med. Det blir tomt för människorna han skulle ha växt upp med, älskat, sårat, tröstat, skrattat med. Alla som redan nu känner och älskar Hugo vet hur enormt stor den tomheten är. Frånvaron av Hugo i världen. De andra är lyckligt ovetande.

Jag tänker på Hugo idag och på alla som inte får uppleva honom. Jag tänker på att jag fick ynnesten av att uppleva en skärva tid i hans liv och jag skulle inte velat vara utan den för allt i världen.

Handens fem fingrar har  funnits med i Hugos sovmusiklista på Spotify. Den lyssnade familjen  väldigt, väldigt mycket på den de sista 2 veckorna på Lilla Erstagården. Här kommer den igen.

 

av Fotograf Bodil Bergman Hughes

När livet vänder – Vår ängel Elvira

Fotograf Bodil Bergman Hughes:

Det är en vacker försommardag när jag tar med mig hunden i bilen och far ut till Upplands Väsby för att träffa Elvira och hennes familj. Mamma Annie skrev ett mail till mig under deras första  veckor med sin nya bebis, när de redan tagit avsked ett par gånger under sin tid på Lilla Erstagården. Bara för att se hur Elvira klarade en natt till. En vecka till… och nu var det flera veckor senare. Familjen hade hört om Life & Love Photography genom Hugos familj. Hugo vid Havet, som jag fotograferat för Essence Vitae ett år tidigare. Världen är liten. Och världen är så smärtsamt vacker de där soliga försommardagarna. Man blir tacksam för solen, för dofterna,  och för livet. Som pågår.

Här är familjens berättelse.

blog4Jag heter Annie och är mamma till lilla Elvira.Den 12 mars åkte jag och min man in till Danderyd för att göra ett vändningsförsök på Elvira eftersom barnmorskan dagen innan upptäckt att hon låg i säte. När läkaren skulle undersöka henne inför vändningen upptäckte hon att huvudet var väldigt mycket förstorat och att det var allvarligt. Vi blev inkallade till en gynekolog som gjorde ett ultraljud…

blog2

Då upptäcker man att Elvira saknar viss hjärnsubstans och efter ett ytterligare mer avancerat ultraljud på KS två dagar senare konstaterar man att Elvira har en enorm hjärntumör. Inget mer kan sägas om tumören så en magnetröntgen planeras in på måndagen den 17de och planerat kejsarsnitt den 19de. Måndag morgon vid 01:00 den 17de mars fick jag värkar. 05:55 plockades Elvira ut med kejsarsnitt och operationen gick bra. Elvira blev omhändertagen av neonatalteamet och mådde bra.

blog3

Hon kunde andas och skrika och leva i vår miljö, något som inte var självklart då vi fick beskedet om tumören. Läkarna planerade efter två dagar att göra en operation där man skulle försöka ta bort så mycket av tumören som det bara gick men fick avbryta. Elvira var mycket svag och hennes värden så pass dåliga att en operation skulle vara enormt riskabel för hennes liv. Därför tog man beslutet att naturen skulle ha sin gång och vi blev förflyttade till Lilla Erstagården i Nacka för palliativ vård av barn.

blog28

Resan under de första sex veckorna har varit och är en berg och dalbana, hopp och förtvivlan. Ingen trodde någonsin att Elvira över huvudtaget skulle leva så länge som hon gjort och gör. De två första veckorna på Lilla E har vi tagit avsked av henne tre gånger men nu för två veckor sedan har hon piggnat på sig och kan tom äta ur nappflaska och beter sig som en ”riktigt” bebis. Vi vet att hon inte kommer kunna leva med sin tumör men just nu är hon med oss och vi tar varje dag som en gåva att få njuta av hennes närvaro. Vi har verkligen fått knyta ann till henne och även hennes 2 årige storebror Filip har fått en relation till henne. Han kallar henne för ”Myra”.

blog5

blog21

blog7

blog8

blog9

blog10

blog11

blog14

blog13

blog16

blog15

blog17

blog22

blog23

blog20

blog25

Trots denna smärtsamma och frustrerande situation med Elvira, väljer vi att se det fina i det hela. Vad hon ger och inte vad hon tar. All kärlek hon för med sig och hur hon, denna lilla tjej, kan på så kort tid påverka så många med sin existens och få människor att stanna upp en stund och kanske fundera på vad som verkligen är viktigt i livet. Aldrig har ”här och nu” fått en så stark innebörd, för ingen vet när Elvira lämnar oss. Trots detta har jag aldrig i mitt liv upplevt så mycket kärlek som i denna svåra tid.

blog24

blog27

Det här är berättelsen om Elvira, vår ängel vi får låna en stund på jorden

blog26Annie Olofsson med familj